Tribute to Torbjörn Wiberg

Trubaduren
text: Ruben Nilson

Grevinnan hon satt vid ett fönster,
hon satt i sin jungfrubur
i nattrock med gyllene mönster.
Då kom där en glad trubadur.
- "Kom in här och spela en visa,
min man är i främmande land."
- "Din skönhet, min fru, vill jag prisa,
om du ger mig ditt hjärta och hand."

Grevinnan hon vred sina händer.
- "Min man han är borta, min vän,
han krigar i främmande länder
och kommer väl aldrig igen.
Kom in här och spela en visa,
så sorgsen jag är i mitt sinn."
- "Din skönhet, min fru vill jag prisa",
sa´ sångarn och klättrade in.

Han knäppte på lutan och sade:
"Ack, ge mig ditt hjärta och hand."
Och runt omkring livet hon hade
ett rosenrött sidenband,
det tog hon och gav trubaduren
att sätta på lutan sin,
- då hördes det steg i tamburen
och greven själv trädde in.

Och greven han skramla med svärdet
och skratta ett vansinnigt skratt
och sade: "Min sköna, hur är det,
- min nådiga, hur är det fatt,
- vem fan är den där figuren
- vad gör han vid grevens härd?"
och han pekade på trubaduren
med sitt långa, blodiga svärd.

Grevinnan, som nyss hade dånat,
hon sade: "Det är ju en narr,
och alldeles nyss har han lånat
ett band till sin gamla gitarr."
"Det där låter fasen så troligt",
sa´ greven och mönstrade dem.
"O, Richard", sa hon, "så roligt,
så roligt att du - kom hem."

"Å jaså, förlåt lilla flickan",
sa´ greven och strök hennes kind.
Men trubaduren han gick han
och hängde sej oppe på vind.
Och liksom av änglar buren
till ett annat, sällare land,
där svävade trubaduren
i ett rosenrött sidenband.
---
Sov gott.