En liten vardagshändelse som gör mig tacksam:
Jag hade litegrann dåligt samvete för att jag kom från jobbet en aning sent, och klockan 17.23 satt jag och väntade på bussen. Hoppades att den snart skulle komma och inte vara full. Då ringde H och sa att hans buss hemåt inte skulle gå förrän 18.20! "Ok" och "vi ses hemma". Då kände jag att jag kanske skulle passa på att ta en tur inom Bystasjonen och handla middag till imorgon. Och så gjorde jag det! På cirka en halvtimme hade jag gått bort till affären, handlat och gått hela vägen tillbaka! Jag kan gå! Jag orkar!
Dessutom har jag tur: Precis när jag hade satt mig ner för att vila, kom bussen!
Med tanke på hur läget var tidigare iår:
Alltihopa känns som ett mirakel.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment