Sensitiva barn

Mobbing eller vanligt skoj? På lågstadiet (klass 1-3) hade vi elever fasta platser i matsalen. Jag, som ansågs vara lugn och snäll, blev placerad vid bordet med de bråkigaste killarna, antagligen för att de ansvariga vuxna trodde att jag skulle utöva en lugnande effekt vid bordet. Resultatet blev att jag aldrig såg fram emot lunchrasten, där jag konstant blev plågad. De andra vid bordet oroade mig, gjorde äckliga saker med maten, och det hemskaste av allt: strödde salt i min mjölk. Jag vet inte hur länge det varade. Det kan inte ha varit alla tre åren; någon borde ju ha sett hur jag hade det och räddat mig? Men jag kan inte minnas att jag satt vid något annat bord än just det- i ena hörnet. Jag väljer att tro, att någon av de vuxna (men de åt lunch i lärarrummet, väl!) såg det och avslutade mitt lidande. Eller var jag bara ett ovanligt känsligt barn, som behövde härdas?

Varför jag inte sa ifrån. Jag visste nog inte att det var en möjlighet! Jag var omogen (ett år yngre än mina klasskamrater) och förstod inte det sociala spelet och koderna. Skvallra gjorde man inte. Jag var en liten gråsparv.