Hur kan förtröstan leva?
Omkring oss störtar allt,/och mer skall störta,/tills ingen sten är kvar/för att stödja vår fot./Hur kan du ännu tro,/som inget har att tro på?/Hur kan förtröstan leva/så utan all rot?
Är den själv rot?/Är den själv fröet,/och växer själva världsträdet/fram ur den?/Då är vårt öde lagt/hos tystlåtna hjärtan./För deras stillhets skull/kan det dagas igen.
För deras helhets skull/kan kaos blomma/av undrens makt -- som tiger/men vill bli trodd./Allt kan slås sönder./På nytt skall det läkas,/så länge den är levande,/vår innersta grodd.
Kom, allt som växer helt/och genomskinligt självklart,/till oss, vi som räknar/och är på vår vakt,/och lär oss, att den dagen/vi slutar räkna,/den är vårt livs fullbordan/och vår framtidsmakt!
Karin Boye, Ur diktsamlingen "De sju dödssynderna".
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment