Oh shit

Varför känner jag mig nere, när jag inte har någon anledning? Är det en biverkning av den nya medicinen? Eller kan det vara så, att jag har anledning att vara nere? Stress? ja, kanske det har varit lite för mycket den sista tiden: Fyra ansökningar, två intervjuer, tanken på att sluta med lichenologin, kontroll på sjukhuset, besök (men det var POSITIV stress, ju!), USA-resan som närmar sig och allt i förbindelse med det, poster, artikel, fatigue, fatigue, fatigue... etc...

However: Jag gick ju i kognitiv terapi i början av 2000-talet - jag måste ju använda den kunskapen! Hypotesen måste vara: Det är bara jag som kan fixa detta. Medicin: Göra saker som inspirerar mig. Och vila.

Så idag har jag planterat en timjanplanta, som jag köpte igår. Doftar gott. Jobba med växterna är fint. Balkongen är fin och jag tänker att vi ska ha en del kryddväxter där. Vi/jag har: ruccola, gräslök (med mycket smak), timjan. Så har jag diskat, torkat spisen och bänken, tvättat golv och kört en tvättmaskin. För jag gillar att ha det litegranna fint runt mig. Hoppas att jag orkar gå ner med koffertarna och stryka tvätten som är torr. Så ska jag läsa och skriva. Har lånat några bra böcker: Kärlek, oliver och timjan (Bergenström), Thunderbolt kid (Bill Bryson), The 13th tale (Dianne Setterfield, verkar spännande).

Och så läser jag Evas blogg av en som skriver, har haft det ekonomiskt risigt, men som njuter av ett bättre liv. Kan det inspirera mig till positiva tankar och handlingar?